Klimatfrågan är på var mans läppar och det är onekligen lätt att känna sig vilsen som den lilla medborgaren på gräsrotsnivå. Vad ska vi tro om de forskningsrön som når oss, silade genom det massmediala filtret?
Grundar man sin kunskap enbart på mediernas rapportering är det lätt att tro att gränslinjen bland forskarna går mellan dem som anser att människan har en viktig del i klimatförändringarna och dem som menar att de klimatförändringar med temperaturförhöjningar vi nu ser är en naturlig process. Så är det faktiskt inte. Över 90 procent av alla tusentals forskare runt om i världen som bidrar till kunskap inom FN:s klimatorgan, IPCC, ställer sig bakom rönen att människan har påverkat klimatet genom överutsläpp av koldioxid. Slutsatsen som världens forskare och politiker drar av detta är att mänskligheten också måste vara en del av lösningen. Vi kan inte stillasittande se på.
I medierna får förnekarna oproportionerligt stort utrymme och de representeras sällan ens av dem som faktiskt har ordentligt på fötterna i klimatfrågan. I stället ser vi dem som genom utbildning och yrkeserfarenhet borde ha minst kunskap på området. Här finns också en hel del ”dinosaurier” om jag får citera Klas Eklund, senior economist på SEB.
Det fina med att inta hållningen ”det här är en naturlig process” är att då behöver vi inte göra något alls. Om nu klimatförändringarna inte är vårt fel och vi idag inte kan svara exakt på hur och huruvida de kommer att påverka livet på jorden, så är det väl bara att leva på som vanligt. Det kan gå hur bra som helst.
Det finns områden där man inte skulle acceptera det tankesättet. Eller kan ni se framför er samtalet där läkaren inte sätter in behandling med motivationen: ”Det verkar helt enkelt som att vissa människor drabbas av den här typen av cancer, det kan gå över av sig självt eller så gör det inte det. Det är liksom en naturlig del av livet”.
För en knapp månad sedan valde Svenska Dagbladet, en av Sveriges mest prestigefyllda morgontidningar, att publicera en debattartikel undertecknad av ett kollektiv som kallar sig Stockholmsinitiativet. Lite märklig nyhetsvärdering kan jag tycka, både på grund av innehållet i artikeln och på trovärdigheten hos dem som undertecknat. ”Klimatlarmen har skapat en masspsykos” var rubriken och det är intressant att läsa hur denna illustra skara uppenbarligen refererar till IPCC:s tusentals forskares arbete som ”en handfull tvärsäkra klimatforskares påståenden och larmanden om de mänskliga koldioxidutsläppens tänkbara klimatpåverkan”.
Tittar man närmare på namnen bakom Stockholmsinitiativet hittar vi både dem utan synbar kompetens på miljöområdet och dinosaurierna. De flesta är pensionärer. Den yngsta är född 1969 och hon driver bloggen The Climate Scam och undertecknar debattartikeln i Svenskan med titeln kommunikationskonsult, det känns tryggt.
Vad som faktiskt diskuteras i forskarleden är effekten av klimatförändringarna. Hur isar, hav, grödor, djur och människor påverkas av temperaturhöjningarna. Vilken grad i helvetet vi kommer att hamna på helt enkelt. Här kommer vi in på riskbedömning.
Se på hur finansmarknaden hanterar risker (kanske vågat i dessa tider, men jag gör ett försök). Om 90 procent av alla börsanalytiker förutspår en nedgång på börsen inom det närmaste halvåret, skulle marknaden reagera med att sälja. Allt fler människor genomgår DNA-tester för att få en procentsats på hur stor risken är att drabbas av exempelvis cancer eller demenssjukdomar. För den som får svaret att hon löper 90 procents risk att drabbas av bröstcancer är beslutet att operera bort brösten i förebyggande syfte tämligen lätt, även om det ju finns en risk att brösten opereras bort helt i onödan.
Det finns en chans att de 10 procenten har rätt i klimatfrågan och ingen skulle vara gladare än vi alla, 100 procent, om uppvärmningen plötsligt avstannade och gick tillbaka helt av sig självt. Inte desto mindre är vi många som kan tänka oss en och annan förebyggande insats, t ex satsningar på miljösmart teknik och åtgärdsprogram för lägre energiförbrukning inom industrin. Allt fler kan tänka sig att sänka sin levnadsstandard något litet även privat, till och med utan ekonomiska styrmedel, och inte byta kök var sjunde år, låta barnen ärva kläder av varandra och ta cykeln istället för bilen till jobbet.
Det är aldrig lätt för medierna att spegla en fråga som är så sammansatt som klimatfrågan. Det är däremot lätt att klämma in frågan i ett för-och-emot-perspektiv och på så vis uppnå den i mediesammanhang så eftertraktade konflikten. En konflikt skapar spänning för läsaren och underlättar journalistens jobb genom att hon inte behöver gräva själv, utan kan belysa frågan genom att synliggöra olika opinionsbildares ståndpunkter. Visst finns det journalister som både gör och säkert skulle vilja göra ett grundläggande jobb på området, men visan om bantade redaktioner, tids- och personalbrist börjar vi kunna vid det här laget.
Ord: Åsa Elm
Bilde: Señor Codo
